Nyhet 16 juli 2020 11:02

Engagemang i kristid

Vissa hamnade i frontlinjen med vård av äldre. Andra valde att engagera sig ideellt. Med coronakrisen får var och en av oss ta ansvar på olika sätt, inte bara för oss själva utan också för andra.

Vid arbetsdagens början packar undersköterskan Maria Panula sin väska med visir, munskydd, handsprit och tvål. Plus de handskar och förkläden hon brukar ha med sig.

Det som var nytt för henne och kollegerna i hemtjänsten för några månader sedan har nu blivit rutin och trygghet.

‑ Vi är vana nu. Visst är visiret i vägen ibland och det blir jobbigt att andas i maskerna efter närmare en timmes användning. Särskilt när vi hjälper någon att duscha, då blir det immigt och varmt. Men vi är glada att vi har skydden, säger hon.

Samma sak gäller för Helena Jackson och övriga medarbetare på äldreboendet, Lugnet. Rutiner ger trygghet. Nu i maj när vi träffas har smittan rensats bort från Lugnet tack vare hårda arbetspass och strikt hygien. Lärdomar om den nya sjukdomen har också dragits – till exempel att alla äldre inte dör av covid-19, utan tvärtom kan klara sjukdomen utan allvarliga symtom.

Men självklart fanns oron där i början, förklarar Maria Panula.

– Vad skulle hända? Hur skulle vi påverkas? Men oron la sig ganska fort, tack vare den utbildning vi fick. Nu funderar jag snarare över att jag själv kan ha sjukdomen. Jag vill inte smitta andra. Om jag hade varit rädd hade det varit svårt att jobba här.

Att hantera skyddsutrustning var egentligen ingen nyhet för de anställda inom äldreomsorg och hemtjänst. Samma rutiner används vid andra smittsamma virussjukdomar, till exempel vinterkräksjukan. Skillnaden är att personalen den här gången använder skydd vid all nära omvårdnad, oavsett om brukaren är coronasmittad eller inte.

Ingen av dem är i dagsläget direkt rädd för smittan – den finns ju ändå överallt.

– Jag blir nog taggad istället. Jag tänker att nu ska vi jobba ännu hårdare. Egentligen är det större risk att röra sig utanför jobbet, att gå på Ica Maxi och handla. Här på jobbet är jag skyddad, säger Helena Jackson.

I Nykvarn följer alla anställda samma strikta hygienrutiner, oavsett om de jobbar inom hemtjänst eller äldreboende, eftersom de rör sig i samma lokaler på Lugnet. Det underlättar, det blir inga tveksamheter om vad som gäller, förklarar Helena Jackson och Maria Panula.

Tufft har det varit – och kan bli igen. När medarbetare stannar hemma vid minsta tecken på infektion blir sjukfrånvaron hög och ordinarie personal får ta extra pass för att fylla luckorna i schemat. Men att de skulle vara särskilt modiga på grund av sina insatser i coronakrisen är inget de håller med om.

– Klart jag är stolt. Över mig själv och mina kolleger. Men det är jag alla dagar i veckan, oavsett coronakris eller inte, säger Helena Jackson.

Men varför gör ni sådana uppoffringar? undrar jag.

– För att jag brinner för mitt jobb och våra hyresgäster. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt, säger Helena Jackson utan tvekan.

– Jag har bara tänkt att vi ska klara det. Tillsammans är vi starka, säger Maria Panula.

Att sköta sitt jobb på bästa sätt i en kris är ju en sak. Men att frivilligt utsätta sig för risker? Är det ett ansvarstagande man kan förvänta sig i kris? Ja, faktiskt, får jag höra när jag ringer upp Olof Johansson Stenman, nationalekonom vid Göteborgs universitet som forskat om människors generositet och samarbetsbenägenhet. Under vissa omständigheter blir vi mer generösa och benägna att samarbeta, till exempel vid kriser som berör människor som står oss nära geografiskt eller kulturellt, och som på något sätt liknar oss själva. Så är ju fallet med covid-19 som kan drabba vem som helst av oss.

– Dessutom förstärks effekten av mediernas konstanta rapportering om smittan. Så än så länge följer svenskarnas agerande ett etablerat mönster, säger Olof Johansson Stenman.

Nykvarnsbon Susanne Siimes är en av dessa generösa individer som bekräftar forskningen. När hon permitterades från jobbet som koordinator i Scanias besökscenter klev hon rakt in i covidvården på Södertälje sjukhus. Van vid service och människor var hon pigg på nya utmaningar. Ville göra något.

– Jag ville hjälpa till. När jag hjälper en annan människa blir jag extra glad själv. Jag hade kunnat vara ledig men det väger mer att få vara med, göra skillnad. Vidga vyerna och utvecklas.

På sjukhuset fick Susanne Siimes hjälpa till att skapa en ny sterilavdelning. Här, en våning ovanför vården av covidsjuka, ser hon till att friskluftsmasker diskas, overaller tvättas, hjälmar rengörs och putsas för hand eller i maskin.

På andra sidan slussen, långt ifrån men ändå nära, rör sig personal långsamt i otympliga skyddskläder i intensivvården. Högst fyra timmar per pass, sedan måste de pausa. Det är nya rutiner även för erfaren sjukvårdspersonal.

– Jag har fått en otrolig möjlighet att testa att jobba i vården. Vilket jobb vårdpersonalen gör! De sliter röda dagar och helgdagar. Jag hoppas att de inte bara hyllas i medierna utan att deras insats även märks på lönen framöver. Jag hoppar bara in och hjälper till. Men de sliter året om.

En annan hjälpande själ i Nykvarn är Britt-Marie Ellis Nygren som bland annat kör ut matlådor från Turinge-Taxinge församling.

– Man kan ta ansvar för fler än sig själv. Om jag är frisk, har god ekonomi och en bil som fungerar. Varför skulle jag inte hjälpa? Säger Britt-Marie Ellis Nygren som även under vanliga omständigheter är starkt engagerad i föreningsliv och politik men nu trappat upp sitt ideella engagemang.

– Nästan alla viktiga mötesplatser med mat till rimligt pris för de äldre har försvunnit med pandemin. Frivilligcentralens, Lugnets och församlingens luncher. Allt är borta. Det finns också andra som behöver stöd. Det är till exempel inte lätt att vara ensamstående förälder med tonåringar när skolan har distansundervisning. Det går åt väldiga mängder mat, säger Britt-Marie Ellis Nygren.

Att hjälpa till är lätt, menar hon.

– I olika sammanhang brukar jag berätta att det finns hjälp för den som behöver. Men ibland tror jag det finns fler som kan och vill hjälpa till än som faktiskt vågar be om hjälp.

Så har vi svenskar skött oss? Har vi tagit det ansvar som förväntas? På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, får jag tag på Camilla Asp, chef för avdelningen för krisberedskap och civilt försvar.

– Alla tänker mer på sitt personliga ansvar i en kris och våra mätningar visar att många följer rekommendationerna. Men på senare tid är det något färre som gör det. Det gäller att människor håller ut, säger hon.

Till skillnad från kriser på senare tid, som stormar och skogsbränder, påverkas alla mer eller mindre av coronakrisen. Och alla måste hjälpa till, gärna i organiserad form, menar hon.

– Engagemang i civilsamhället är en viktig grund vid kriser. De frivilliga försvarsorganisationerna är jätteviktiga i fredstida kriser och höjd beredskap. Kanske de lyckas rekrytera fler medlemmar nu. De är utbildade och har övat och vet vad de ska göra när krisen slår till.

Artikeln är tidigare publicerad i kommuntidningen Tutan nr 2 2020.

Senast uppdaterad: 16 juli 2020 11:02

Dela sidan
 

På nykvarn.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Läs mer om cookies här.